Åter till solens och vingbandens ö!
Efter att bokstavlingen ha blåst hem efter vårt senaste ölandsbesök körde vi åter över bron tidigt i lördags (igår) morse. Då för två veckor sedan blåste en råkall kuling in från havet och ett envist dis lång över ön. Fågelutbytet då inskränkte sig nästan enbart till stora mängder kungsfågel och sparvhök.
Nu möttes vi av en underbar soluppgång och morgondimman dansade som älvor över Alvaret. Stora flockar av vitkindade gäss och duvor skyndade före oss söderut mot Ottenby. Vi märkte genast att det var mycket fågel på gång vi hade inte varit länge på ön förrän en brandkronad kungsfågel hade ringmärkts och släppts på udden. Vi hade inga problem med att hitta den för många var redan på plats utanför Bertils trädgård med kamerorna skjutklara. Fågeln var ganska samarbetsvillig mot fotograferna men det gällde att hänga på för den satt aldrig still mer än någon sekund i taget.
Sedan var det dags för dagens första "vingband" (en grupp ovanliga eller sällsynta sångare, de flesta långt österifrån och med ett eller två vingband. Brandkronad kungsfågel kan väl räknas hit för det är i alla fall en sångare med vingband). Någon hade upptäckt en taigasångare i norra lunden så vi åkte dit. Vi fick vänta kanske en kvart tillsammans med ett tjugotal andra men sedan hördes taigasångarens uppmuntrande vissling. När vi hade hört den några gånger till lyckades vi lokalisera den en bit från stigen. Vi såg den flera gånger, men återigen bara någon sekund i taget.
Sedan beslöt vi oss för att åka ner till udden igen. Kanske kunde vi få se brunsångaren som hade ringmärkts när vi titta på taigasångaren. Men det gick om intet. Efter lite fika med Stefan Lindahl drog vi istället upp till södra lunden. I träd och buskar nästan kokade det av gransångare och rödhakar. Vi var på väg att ta oss ut mot Schäferiängarna när larmet kom om videsångare vid södra lundspetsen. Vi var alltså ganska nära så det tog bara fem minuter att ta sig dit till fots. Det här var definitivt dagens tyngsta raritet så snart stod flera hundra skådare i en halvcirkel runt snåren där den hade setts. I den bortre änden av "publiken" pressade folk sig allt närmare sångarens snår vilket irriterade många i vår ände. Det är klart, vi som kom tidigt hade redan sett den, om än kortvarigt, medan de som kom senare blev allt mer desperata. Under den timma som jag och Mattias var på plats såg vi den kankse två-tre sekunder, och jag undrar om det var någon mer än jag som foto på den? Den höll sig envist i marknivå och till slut var det osäkert om den alls var kvar.
Nu hade det blivit så sent så vi skippade Schäferiängarna. Istället satsade vi på Västerstadsviken längs hemvägen där en tuvsnäppa hade varit på plats i flera veckor. Väl där kunde vi bara konstatera att någon tuvsnäppa inte syntes till, i alla fall inte inom fotohåll. Vi gladde oss istället åt en närgången och vacker blåhake. Nu kom larmet om blåstjärt i Hålsnäsdungen på andra sidan ön. Det var nu knappt om tid innan dagens fotoljus skulle försvinna och vi skulle troligtvis inte hinna. Vi hade ju också redan bilder på fågeln i Osby i vintras. Men skulle vi hinna till Stenåsabadet där det just hade upptäckts kungsfågelsångare? Vi chansade på det och som tur var var det flera skådare på plats som hjälpte till att leta. Just som solen var på väg ner kunde vi ta bilder på dagens sista vingband. Nöjda med dagen styrde vi hemåt, även om det sved lite att vi inte kunde stanna en dag till.