I väntan på uttern...

Dan före dan sitter jag och väntar på uttrar vid en åkant. Platsen är Huliesjön och det snöar lite lätt så snart ser man ut som en sockerpudrad semla. Här ses det utter emellanåt men med ojämna mellanrum. Senast såg Jonas fyra djur och det var bara för några dagar sedan. De hade varit tillsammans som en familj och oväntat oskygga. Nu hoppades jag på att kanonläget skulle återupprepas men inser att chanserna är små. Buskagen längs den isfria ån är tungt snöbehängda och det ser vackert ut mot det svarta åvattnet. Men inga uttrar kommer. Tre älgar står däremot och äter knopp på andra sidan sjön och en "börringevråk" flyger lågt över strandskogen. Dagens räddas, åtminstone till hälften, då ett meståg närmar sig. När fåglarna flyger över ån ser jag att en mindre hackspett är med i sällskapet. Hon sätter sig bakom mig i en björk och börjar genast peta i barken som är fint pyntad med lav och snö. Sedan drar hon ner i Salixsnåren där hon försvinner bakom all snön som tynger grenarna. Jag pulsar fram och försöker lyssna mig till var hon sitter. Snart har jag hittat en lucka mellan grenarna där jag nästan har fri sikt på fågeln. Spetten jobbar frenetiskt utan avbrott och bryr sig inte om att jag nu står så nära att jag måste vända kameran på högkant för att få med hela fågeln i sökaren. Nu ser jag att hon först måste hacka bort snön från grenen så att det blir som en liten snögrotta där hon kan hacka fram maten under barken. Den här vintern är inget för lättjefulla fåglar.

Dan efter dan har jag försökt på uttrarna igen, men får ge upp då femton minus till slut blir för mycket för stillastående fötter. På hemvägen kör jag via Kvänarp och när Yxkullsunds gamla ekar börja kanta vägen tänker jag att man borde kolla så att man inte missar någon dagsittande kattuggla. Tanken är precis tänkt när jag får ställa mig på bromsen! Var det inte en uggla som satt i första eken, fint kamouflerad mot den skrovliga barken? När jag backat tillbaka sitter ugglan helt coolt i vintersolen och tittar ner på mig. Jag tar snabbt de första bilderna. Ugglan verkar sitta säkert där den sitter och jag går ut och tar fler bilder på närmare håll. Jag kontrollerar resultatet på skärmen och när jag tittar upp på eken igen är ugglan borta. På en sekund försvann den ljudlöst.