..till årets stora naturfotohändelse! Förberedelserna är i full gång och Tino på Vaggeryds folketshus rustar för att ta emot mängder av besökare 12 februari. I torsdags var jag, Mattias och Urban på Proffskopia i Jönköping för att vara med när de första canvasdukarna trycktes fram just för den här dagen. Det såg verkligen bra ut och vi hoppas att det även ska falla besökarna i smaken.
Här hemma i Lillstugan har jag plockat fram de bästa örnbilderna jag har och läser på för att vässa mitt bildspel med intressanta fakta om dessa moderna dinosaurier! Det är ofrånkomligt att det blir en del bilder och anekdoter om kungsörnen Fox. Vi som sitter ute på Store Mosse och studerar örnarna vintertid har känt Fox under fem säsonger nu. Vi har lärt känna hans personlighet, vanor och dessutom hans livspartner Foggy. Bilden här ovanför är från förra vintern när Fox var i sjunde dräkten. Nu i åttonde dräkten närmar han väl sig den gyllene medelåldern för örnar men är "still going strong"! Bilden här i kanten är tagen i veckan då han stördes av den nyfikna och något påhängsna unga havsörnen Boel. När örnarna vill stå på sig mot andra örnar intar de en upprätt, bröstig ställning och fjädrarna på halsen burras upp. Men de kan också breda ut vingar och stjärt så de ska se större ut. Men attityd och självförtroende vinner alltid över storlek i örnarnas värld. Fox som är ganska liten vinner i alla fall mot Boel i filmen (nedan) men det händer att han får flytta på sig för kaxiga ungfåglar. Unga örnar har måhända inte ännu insett att andra örnar faktiskt kan vara farliga för dem?
Efter hemkomsten från min första resa i Etiopien för tre år sedan var det bara att konstatera att jag just hade lämnat ett land jag gärna skulle resa tillbaka till. Så när Lena hörde av sig i somras och ville ha resesällskap behövdes ingen längre betänketid. Etiopienlegenden Håkan Pohlstrand ordnade en resa ner till den fantastiska men sällan besökta nationalparken Omo. Parken har besökts väldigt lite av ”vitingar” eftersom det tar tre heldagar på dåliga eller obefintliga vägar att ta sig dit. Och har det regnat för mycket kommer man kanske inte fram alls!
Men väl framme i Omo hittar man för Etiopiska förhållanden ett otroligt rikt däggdjursliv och gott om fågel på sjumilavida savanner . Här lever också fortfarande flera folkslag på ett sätt som jag knappt trodde existerade på 2000-talet. Mötena med tjejerna och killarna från grupperna Nyangatom, Surma och Murci blev oförglömliga. Fyra nätter stod vår camp uppställd inne i parken, vackert belägen vid en liten flod. Hit kom det elefanter för att dricka om nätterna. Tältduken nästan vibrerade av deras trumpetande och brummande och det blev kraftiga smällar när något djur råkade snava över en sten i mörkret. En rytande lejonhanne patrullerade varje natt förbi vårt läger och några nilbufflar ansåg att säkraste stället var mellan Gunillas tält och duschtältet! Här skulle lejonen inte våga sig ner. Tre sällskapliga genettkatter fanns också i campen och fick för första gången smaka på tonfisk! När vår kock serverade middagen i skymningen satte sparvugglor igång att ropa i de höga träden runt campen. När mörkret blev mer kompakt avlöstes de av dvärguvarna som höll på natten igenom. När gryningen närmade sig kom mjölkuven igång och sista morgonen hittade Håkan den stora ugglan i ett träd längs floden. Här hade man gärna stannat längre...
Fotomässigt las det mesta krutet på stora däggdjur och rovfågel. Särskilt närkontakter med en lång rad örnarter blev den stora behållningen. Stridsörn, gycklarörn, Ayres dvärgörn, tofsörn och många fler blev fotade på nära håll. På vägen tillbaka mot höglandet kom jag för andra gången till Wondo Genet där ett kronörnspar hade en halvvuxen unge i boet. De väldiga fåglarna var lätta att komma nära och vana vid människor, kanske för att all skog just nu huggs ner runt boet!
I Wondo Genet återfann vi också fåglar som jag inte fick så fina fotolägen på 2007, som White-cheeked Turaco, Spotted Creeper och Half-colored Kingfisher (Koboltkungsfiskare).
I nationalparken Nechisar kom vi ut på sjön Chamo med fantastiska närobsar på flodhäst, världens största pansartaxar och flodhavsörn. Mitt bland de förmodat livsfarliga djuren vadade killar med vattnet upp till magen och fiskade med kastnät!
Jag lägger förstås upp ett galleri från resan framöver, men de närmaste veckorna är mycket annat prioriterat. Bland annat ska jag tillsammans med Mattias Bokinge och Urban Ireklint göra en utsällning. Kolla här!
Dan före dan sitter jag och väntar på uttrar vid en åkant. Platsen är Huliesjön och det snöar lite lätt så snart ser man ut som en sockerpudrad semla. Här ses det utter emellanåt men med ojämna mellanrum. Senast såg Jonas fyra djur och det var bara för några dagar sedan. De hade varit tillsammans som en familj och oväntat oskygga. Nu hoppades jag på att kanonläget skulle återupprepas men inser att chanserna är små. Buskagen längs den isfria ån är tungt snöbehängda och det ser vackert ut mot det svarta åvattnet. Men inga uttrar kommer. Tre älgar står däremot och äter knopp på andra sidan sjön och en "börringevråk" flyger lågt över strandskogen. Dagens räddas, åtminstone till hälften, då ett meståg närmar sig. När fåglarna flyger över ån ser jag att en mindre hackspett är med i sällskapet. Hon sätter sig bakom mig i en björk och börjar genast peta i barken som är fint pyntad med lav och snö. Sedan drar hon ner i Salixsnåren där hon försvinner bakom all snön som tynger grenarna. Jag pulsar fram och försöker lyssna mig till var hon sitter. Snart har jag hittat en lucka mellan grenarna där jag nästan har fri sikt på fågeln. Spetten jobbar frenetiskt utan avbrott och bryr sig inte om att jag nu står så nära att jag måste vända kameran på högkant för att få med hela fågeln i sökaren. Nu ser jag att hon först måste hacka bort snön från grenen så att det blir som en liten snögrotta där hon kan hacka fram maten under barken. Den här vintern är inget för lättjefulla fåglar.
Dan efter dan har jag försökt på uttrarna igen, men får ge upp då femton minus till slut blir för mycket för stillastående fötter. På hemvägen kör jag via Kvänarp och när Yxkullsunds gamla ekar börja kanta vägen tänker jag att man borde kolla så att man inte missar någon dagsittande kattuggla. Tanken är precis tänkt när jag får ställa mig på bromsen! Var det inte en uggla som satt i första eken, fint kamouflerad mot den skrovliga barken? När jag backat tillbaka sitter ugglan helt coolt i vintersolen och tittar ner på mig. Jag tar snabbt de första bilderna. Ugglan verkar sitta säkert där den sitter och jag går ut och tar fler bilder på närmare håll. Jag kontrollerar resultatet på skärmen och när jag tittar upp på eken igen är ugglan borta. På en sekund försvann den ljudlöst.
Vintern kom tidigt och det med besked! Hoppas bara att kylan håller i sig och att snön får ligga. Jag har nämligen köpt nya turskidor och de första testrundorna runt Södergårdsviken ger mersmak. Starten för örnutfodring på Store Mosse är däremot försenad. Under tiden gräver jag i mina bildmappar från de sju vintrar som jag hittills har suttit på mossen och fotat örnar och läst ringar. Sammantaget har jag ägnat omkring 70 heldagar i gömslet och bilder på ett hundratal örnar finns arkiverade på hårddiskarna. Just nu håller jag på att vaska fram bilder som jag hoppas kan vara både pedagogiska för åldersbestämning men även hålla hyfsad kvalitet rent fotografiskt. Bland de äldre bilderna, som är digiskopade (kompaktkamera genom tubkikare) hittar jag en trevlig kungsörn från februari 2004. Den dagen var faktiskt en av de första gångerna som jag över huvud taget satt i gömslet och kungsörnen Blondie är kanske en av de vackraste örnar jag sett. Hon är som namnet antyder just mycket blond och hela fågeln på det hela taget mycket ljus. Sådana örnar ser vi långt ifrån varje vinter!
I måndags blev det en tur ner till Varberg och framför allt Gubbanäsan ute på Getterön. Det blev en skön morgon med ett underbart ljus när solen kom upp under molnbankarna. En flock snösparvar stannade till och lät sig fotograferas på nära håll. En storlom och en liten grupp bergänder sträckte förbi och ute på vattnet spelade några småskrakar. Efter några timmar bröt vi i alla fall upp för att kolla in korsnäbbarna som brukar hålla till i de låga tallarna längs Apelviken. Tyvärr hittade vi bara den mindre arten, jag har ett pinsamt underskott av bilder på den större… Morgonens höjdpunkt bjöds av en alkekung som var kvar sedan helgen vid Varbergs fästning. Vi hittade den på "fel" sida av piren, där den ständigt låg och dök i motljuset. Fågeln var mycket aktiv och var bara uppe på ytan ett par sekunder i taget. Den paddlade på kraftfullt med fötterna som verkade sitta alldeles för högt upp på kroppen. Det var nästan så den sparkade i luften ibland. Sedan dök den igen med ett kraftigt "armtag" med hjälp av vingarna.
Jag har gjort en liten paus i arbetet med bilderna från Mindre Sundaöarna, och i stället gått igenom de sista mapparna från Peru. Det har hunnit gå ett år sedan peruresan, så det är ju på tiden att jag slutför det jobbet. Några fina minnen gömmer sig bland de nya bilderna. Som t.ex. besöken i de höga trädtoppstornen i Amazonas som får reskamrater med det allra minsta anlag för svindel att stanna nere på backen. Men 30-40 meter upp får man naturligtvis en helt annan möjlighet att se fågellivet i Amazonas, som ofta annars är så mörk i marknivån. Bland de nya bilderna finns också mycket papegojor. Vid en så kallad "clay lick" kommer varje morgon hundratals gojor av flera arter för att knapra i sig av den mineralrika jorden. Just vid det här stället hade man byggt ett rejält gömsle, mest för att hålla ordning på tursisterna skulle jag tro. Också utflykterna på korvsjöarna vid sidan av den stora floden Rio Madre de Dios var oförglömliga höjdpunkter. Från flottarna fick vi riktiga närkontakter med åtråvärda arter som jätteutter, Sungrebe (simrall) och Horned Screamer (som på svenska ska heta "hornvärnfågel"). Den sistnämnda är en av sydamerikas märkligare fågelarter med sitt horn, och saknar motstycke här hemma i gamla världen. Den lär vara avlägset släkt med andfåglarna, och kan förvisso ses simma (som på bilden) men själv har jag oftast sett dem gå omkring i träskmarkerna likt storkar eller uppflugna i träd. I flykten ser den nästan ut lite som en stortrapp. Det finns tre arter i släktet, och som namnet antyder är de otroligt högljudda. Du kan höra det märkliga lätethär.
Ikväll sänkte sig mörkret tidigt över Södergård samtidigt som höstens första snöflingor virvlade ner på Lillstugans tak. Eftermiddagspromenaden runt Södergårdsviken gav heller inget särskilt ornitologiskt utbyte. Några gråhägrar stod och kurade i det grunda vattnet invid en kaveldunsrugge. Ägretthägern som var här i 17 dagar gav sig av för två veckor sedan och saknaden efter den är påtaglig. Sedan dess har jag fått lite tid att göra i ordning ett antal bilder och skapat ett specialgalleri till dess ära. Fågelmatningen utanför stugan är dock igång sedan ett par veckor. Bergfinkar och andra tar för sig av solrosfröerna. De senaste dagarna har även några gråsiskor närvarit, det lyser upp tillvaron. Men höstmörkret är inte helt ovälkommet. Nu blir det mer tid att gå på upptäcksfärd i sommarens bildmappar. Här finns mycket kul bilder som bara väntar på att komma på plats i gallerierna. Ikväll blev det kornknarrens tur. Han spelade utanför Lillstugan i drygt en vecka i juni, och var till och med uppe och sprang på tomten en gång! Fler bilder på knarren kommer på hemsidan nu i dagarna.
I tidskriften ”Roadrunner” nr. 3 2010 finns en artikel om fågelskådning i Syrien, och jag står för en stor del av bildmaterialet. Du kan läsa artikeln här.
Efter att bokstavlingen ha blåst hem efter vårt senaste ölandsbesök körde vi åter över bron tidigt i lördags (igår) morse. Då för två veckor sedan blåste en råkall kuling in från havet och ett envist dis lång över ön. Fågelutbytet då inskränkte sig nästan enbart till stora mängder kungsfågel och sparvhök. Nu möttes vi av en underbar soluppgång och morgondimman dansade som älvor över Alvaret. Stora flockar av vitkindade gäss och duvor skyndade före oss söderut mot Ottenby. Vi märkte genast att det var mycket fågel på gång vi hade inte varit länge på ön förrän en brandkronad kungsfågel hade ringmärkts och släppts på udden. Vi hade inga problem med att hitta den för många var redan på plats utanför Bertils trädgård med kamerorna skjutklara. Fågeln var ganska samarbetsvillig mot fotograferna men det gällde att hänga på för den satt aldrig still mer än någon sekund i taget.
Sedan var det dags för dagens första "vingband" (en grupp ovanliga eller sällsynta sångare, de flesta långt österifrån och med ett eller två vingband. Brandkronad kungsfågel kan väl räknas hit för det är i alla fall en sångare med vingband). Någon hade upptäckt en taigasångare i norra lunden så vi åkte dit. Vi fick vänta kanske en kvart tillsammans med ett tjugotal andra men sedan hördes taigasångarens uppmuntrande vissling. När vi hade hört den några gånger till lyckades vi lokalisera den en bit från stigen. Vi såg den flera gånger, men återigen bara någon sekund i taget. Sedan beslöt vi oss för att åka ner till udden igen. Kanske kunde vi få se brunsångaren som hade ringmärkts när vi titta på taigasångaren. Men det gick om intet. Efter lite fika med Stefan Lindahl drog vi istället upp till södra lunden. I träd och buskar nästan kokade det av gransångare och rödhakar. Vi var på väg att ta oss ut mot Schäferiängarna när larmet kom om videsångare vid södra lundspetsen. Vi var alltså ganska nära så det tog bara fem minuter att ta sig dit till fots. Det här var definitivt dagens tyngsta raritet så snart stod flera hundra skådare i en halvcirkel runt snåren där den hade setts. I den bortre änden av "publiken" pressade folk sig allt närmare sångarens snår vilket irriterade många i vår ände. Det är klart, vi som kom tidigt hade redan sett den, om än kortvarigt, medan de som kom senare blev allt mer desperata. Under den timma som jag och Mattias var på plats såg vi den kankse två-tre sekunder, och jag undrar om det var någon mer än jag som foto på den? Den höll sig envist i marknivå och till slut var det osäkert om den alls var kvar.
Nu hade det blivit så sent så vi skippade Schäferiängarna. Istället satsade vi på Västerstadsviken längs hemvägen där en tuvsnäppa hade varit på plats i flera veckor. Väl där kunde vi bara konstatera att någon tuvsnäppa inte syntes till, i alla fall inte inom fotohåll. Vi gladde oss istället åt en närgången och vacker blåhake. Nu kom larmet om blåstjärt i Hålsnäsdungen på andra sidan ön. Det var nu knappt om tid innan dagens fotoljus skulle försvinna och vi skulle troligtvis inte hinna. Vi hade ju också redan bilder på fågeln i Osby i vintras. Men skulle vi hinna till Stenåsabadet där det just hade upptäckts kungsfågelsångare? Vi chansade på det och som tur var var det flera skådare på plats som hjälpte till att leta. Just som solen var på väg ner kunde vi ta bilder på dagens sista vingband. Nöjda med dagen styrde vi hemåt, även om det sved lite att vi inte kunde stanna en dag till.
Som rubrikraden ovan antyder ska jag visa ett bildspel på torsdag. Tid och plats är gamla Tingssalen vid Gamla torg i Ljungby kl. 18:30 den 7 oktober. Jag håller som bäst på att färdigställa presentationen, och det har verkligen varit en resa (igen) att plocka fram bilder och försöka tänka ut vad som ska berättas till dem. Senare i höst (18/11) går bildspelet upp i Värnamo. En av bilderna som jag hittat i gömmorna är den här bilden på den granna rödhuvade törnskatan. Den satt i en risbuske en mycket kall och blåsig morgon i utkanten av den urgamla staden Palmyra.
Här hemma håller ägretthägern fortfarande ställningarna i Södergårdsviken. Idag kom den på vingarna flera gånger eftersom en havsörn röjde runt kring viken. I tuben såg jag att örnen hade färgringar på benen. Även om jag inte kunde läsa alla siffror, berättade färgerna att den var märkt i Östersjötrakten 2007. Arbetet med hemsidan går vidare, även om det inte kommer att hända så mycket nu innan bildspelet på torsdag. I förra veckan hade jag fyllt alla undergallerierna i "Svenska Fåglar". Men arbetet med det galleriet är på intet sätt slutfört utan kommer att pågå så länge jag lever och kan hålla en kamera. Bara i år har jag plåtat otroligt mycket och många bra fågelbilder ligger och väntar på att få synas på hemsidan. Det kommer… Jag ska förstås även fortsätta fylla på med bilder från resan i Indonesien i somras och ta fram de sista bilderna från Peru -09! Thomas, min kompis och webbdesigner, har också arbetat hårt bakom kulisserna på sistone. Det kanske inte märks så mycket för besökarna i första hand men är viktigt för hemsidans funktionalitet i längden, främst från min synvinkel. Ett problem som en del exploreranvändare upplever då de ska sortera i gallerierna kommer också snart att lösas.
I Wondo Genet återfann vi också fåglar som jag inte fick så fina fotolägen på 2007, som White-cheeked Turaco, Spotted Creeper och Half-colored Kingfisher (Koboltkungsfiskare).
Dan före dan sitter jag och väntar på uttrar vid en åkant. Platsen är Huliesjön och det snöar lite lätt så snart ser man ut som en sockerpudrad semla. Här ses det utter emellanåt men med ojämna mellanrum. Senast såg Jonas fyra djur och det var bara för några dagar sedan. De hade varit tillsammans som en familj och oväntat oskygga. Nu hoppades jag på att kanonläget skulle återupprepas men inser att chanserna är små. Buskagen längs den isfria ån är tungt snöbehängda och det ser vackert ut mot det svarta åvattnet. Men inga uttrar kommer. Tre älgar står däremot och äter knopp på andra sidan sjön och en "börringevråk" flyger lågt över strandskogen. Dagens räddas, åtminstone till hälften, då ett meståg närmar sig. När fåglarna flyger över ån ser jag att en mindre hackspett är med i sällskapet. Hon sätter sig bakom mig i en björk och börjar genast peta i barken som är fint pyntad med lav och snö. Sedan drar hon ner i Salixsnåren där hon försvinner bakom all snön som tynger grenarna. Jag pulsar fram och försöker lyssna mig till var hon sitter. Snart har jag hittat en lucka mellan grenarna där jag nästan har fri sikt på fågeln. Spetten jobbar frenetiskt utan avbrott och bryr sig inte om att jag nu står så nära att jag måste vända kameran på högkant för att få med hela fågeln i sökaren. Nu ser jag att hon först måste hacka bort snön från grenen så att det blir som en liten snögrotta där hon kan hacka fram maten under barken. Den här vintern är inget för lättjefulla fåglar.
Vintern kom tidigt och det med besked! Hoppas bara att kylan håller i sig och att snön får ligga. Jag har nämligen köpt nya turskidor och de första testrundorna runt Södergårdsviken ger mersmak. Starten för örnutfodring på Store Mosse är däremot försenad. Under tiden gräver jag i mina bildmappar från de sju vintrar som jag hittills har suttit på mossen och fotat örnar och läst ringar. Sammantaget har jag ägnat omkring 70 heldagar i gömslet och bilder på ett hundratal örnar finns arkiverade på hårddiskarna. Just nu håller jag på att vaska fram bilder som jag hoppas kan vara både pedagogiska för åldersbestämning men även hålla hyfsad kvalitet rent fotografiskt. Bland de äldre bilderna, som är digiskopade (kompaktkamera genom tubkikare) hittar jag en trevlig kungsörn från februari 2004. Den dagen var faktiskt en av de första gångerna som jag över huvud taget satt i gömslet och kungsörnen Blondie är kanske en av de vackraste örnar jag sett. Hon är som namnet antyder just mycket blond och hela fågeln på det hela taget mycket ljus. Sådana örnar ser vi långt ifrån varje vinter!
I måndags blev det en tur ner till Varberg och framför allt Gubbanäsan ute på Getterön. Det blev en skön morgon med ett underbart ljus när solen kom upp under molnbankarna. En flock snösparvar stannade till och lät sig fotograferas på nära håll. En storlom och en liten grupp bergänder sträckte förbi och ute på vattnet spelade några småskrakar. Efter några timmar bröt vi i alla fall upp för att kolla in korsnäbbarna som brukar hålla till i de låga tallarna längs Apelviken. Tyvärr hittade vi bara den mindre arten, jag har ett pinsamt underskott av bilder på den större… Morgonens höjdpunkt bjöds av en alkekung som var kvar sedan helgen vid Varbergs fästning. Vi hittade den på "fel" sida av piren, där den ständigt låg och dök i motljuset. Fågeln var mycket aktiv och var bara uppe på ytan ett par sekunder i taget. Den paddlade på kraftfullt med fötterna som verkade sitta alldeles för högt upp på kroppen. Det var nästan så den sparkade i luften ibland. Sedan dök den igen med ett kraftigt "armtag" med hjälp av vingarna.
_S%c3%b6derg%c3%a5rdsviken,%20Sm%c3%a5land_20100924_1_704.jpg "Ägretthägern här hemma i torsdagsgryning.")